-

Haft en upp och ner vecka, som jag tror att vi alla har.. då och då..
känns bara som att mina e det alltid..
Skulle köra Izac till fotbollen i måndags, när vi står i hallen, så segar han ihop och nästan svimmar..
 
Ut på soffan, fram med spann, vatten , sugrör, panodil och allt annat som ingår...
Izac har diabetes typ 1... vilket innebär att hans bukspottskörtel har dött, och producerar inget insulin alls, så den tar han varje dag , varje gång han äter med sina sprutor....Där emellan ska vi mäta hans blod, varannan timme, varje dag...varje eviga natt...
Denna måndag blev allt annat än kul, skitjobbigt att se han ligga och skaka, samtidigt som febern satte fart mot högre höjder..
Jag HATAR hans jävla sjukdom...Jag Hatar all tid han måste lägga på den för att kunna leva normalt..Jag Hatar att hans liv inte kan vara som andras barn..
Och framförallt så HATAR jag känslan av maktlöshet, jag e totalt maktlös, kan bara göra det bra för honom, så hans liv blir lite lättare att leva, men Jag kan aldrig få honom frisk..
Går och lägger mig varje kväll med värsta jävla Dödsångesten, tänk om han inte vaknar, tänk om han svimmat av i sängen, medans jag låg och sussade gott... Tänk om..??
Vi kan aldrig gå och lägga oss på kvällen och sova gott till dagen efter,,utan att STÄNDIGT ställa alla klockor så vi kan gå upp på nätterna och mäta hans blod, är det för högt, så måste han ta en spruta, är det för lågt, måste han omedelbarat vakna och äta en macka el dricka mjölk, eller druvsocker, så han inte blir så låg och hamnar i Diabetes Koma..

Han har gjort det 2 gånger innan, och det är det sista jag ser innan ögonlocken stänger är hur han ligger och 
krampar och hans ögonlock fladdrar för att till sist bara tuppa av..
Vi har AKUT sprutor hemma, lite Pulp Fiction över det, in i kroppen och tryck av, detta ska få han att så småningom komma tillbaka..
Sjuk värld man lever i..
Hatar den jävla onda demon som tagit över hans kropp, att ständigt behöva kämpa mot något jag aldrig kan vinna över, att veta att den saken som intagit hans kropp ständigt ligger steget framför mig och pyr och äter upp honom inifrån...
Blir ultranervös varje gång jag ser hans namn på min tele display... att han ska säga mamma jag är jättelåg och kan inte röra mig..
Blir nervös varje gång han sover borta, att han på natten ska svimma av och inte vakna mer..
Blir nervös varje gång han spelar fotboll, att han ska tuppa av på planet, och inte ha styrka att resa sig mer...
Av ren frustration, så har jag ibland lust att bara slå sänder saker, vad som helst, någon därinne i kroppen ska med få ont , precis som jag har i mitt hjärta...

Tanken på att han kan bli blind, tappa sina tår eller få komplikationer med sina organ, den har jag med mig varje dag, varje timme, hela tiden..
Och mitt i allt detta ,så måste vårt vardagsliv fungera normalt.. Jag kan ju inte gråta varje kväll..Måste vara stark för honom..Mitt liv går numera bara ut på att leva varannan timme och varje dag för att han ska kunna leva..Vem fan vill leva så...
Så vi ser till att ha roligt, varje dag utan komplikationer är EN BRA DAG...
Varje dag utan samtal från skolan om att han är dålig är även det en bra dag..
Vi gör så gott vi kan för att hans sjukdom inte ska få knäcka honom eller oss andra..
Men den lurar alltid i skuggan..

Min familj och vänner är FANTASTISKA,, Vi får mycket stöd och hjälp med Izac...
Men jag kan inte få Sinnesro i mig själv..
Jag undrar hela tiden Varför... Hur blev det såhär, hur kunde jag få ett så sjukt barn, kunde jag gjort något annorlunda..
Gjorde jag något fel..
Jag e så tacksam för varje ny dag som kommer, önskar att livet har många såna för oss, samtidigt som rädslan och tanken på att livet kan förkortas när man minst anar det hänger över mig hela tiden.
Rädslan för att förlora honom...
Många nätter gråter man sig tills sömns och vill nästan ta sitt eget liv, bara hans blir bättre, man hade inte tvekat en sekund OM det bara hade hjälpt..
Men tyvärr hjälper inget..
Dom sista åren har jag börjat se det positivt, jag har honom kvar, det finns alltid någon som har det värre än oss, så jag e tacksam, men detta går inte ihop med vad man känner i hjärtat..
Ibland gör det så jävla ont i hjärta, kroppen, själen och exakt allt annat du inte kan sätta plåster på..
Men vem fan orkar gå runt och vara ledsen hela tiden...
Så man får helt enkelt ta sig i kragen och snällt trampa vidare, good or bad...
This is life, face it..